Idag fyller min äldsta son 20 år.
Jag kan ju inte säga annat än: ”jösses, vad tiden går fort”.
Jag minns dagen han föddes som om det vore igår (eller iallafall bara för någon vecka sedan)
Efter en hel dag med värkar, så skulle värkarna avbrytas (hur man nu gör det) för det var sent och modern skulle få vila. Men något inträffade så hjärtljuden försvann och personalen kom springande och knuffade bort mej och sa att det skulle bli akutsnitt.
De frågade om jag ville vara med. Men jag stod nog där som ett fån, för Susanne sa att ”det är nog bäst om han inte är med” (tur var nog det).
Hur som helst så minns jag att jag blev lämnad ensam i väntrummet bredvid det rum vi hade och jag hörde tydligt hur maskinen som registrerade Adams hjärtljud stod och gick.
Helt plötsligt så blev den tyst.
”Vad hände?” tänkte jag.
– Dog barnet? – Kopplade de bara bort sladdarna från Susanne ?
Det fanns ingen att fråga och sekunderna som gick kändes som timmar. Inom kort så var det någon som ropade – ”Pappan”
– Inte kan det vara mej de ropar på, för jag är ju inte pappa.
Det kom en sköterska som rullade på en kuvös mot mej och då fattade jag ”jo, jag är nog en pappa nu”.
Jösses vilken konstig känsla….
Eftersom det var sent och det var fler barn som skulle födas så blev kuvösen och jag inkörd på ett rum där Adam skulle mätas och vägas i väntan på att det skulle bli ledig personal.
Jag kommer ihåg att jag räknade hans tår och fingrar, men han låg på ena handen så jag kunde inte försäkra mej om att alla fingrar fanns där. (Dock var det det första jag kollade när sköterskan lyfte upp honom)
Jag minns inte om jag brydde mej om vilket kön det var, eller om hon hade sagt det innan.
Jag gick direkt om ringde mamma och berättade att Adam hade kommit till världen.
Kommer även ihåg att det kom några tårar….som sagt det är en obeskrivlig känsla.
Efter ett tag så kom det en sköterska och vi vägde och mätte Adam tillsammans, därefter så fick han och jag åka upp till uppvakningen och vänta på att mamma Susanne skulle vakna efter narkosen. När hon vaknade fick hon en smörgås med en liten Sverige flagga på brickan och jag lämnade dem för att åka tillbaka till lägenheten på Kungsgatan och gå och lägga mej (tidigt på morgonen) Även då kommer jag ihåg att det kändes mycket obeskriviligt… nu var man ”en pappa”.
Nu har det alltså gått 20 år sedan den dagen och en hel del saker har hänt. Ändå känns det som ”igår”…. konstigt.
Ja, ja… är det här det som kallas ”to cut a long story short”?
Grattis Adam. Hoppas du får en rolig kväll med dina kompisar.
//Pappa